elinvictoriastenvall

Tänk när man var liten.
När man var så liten så man inte riktigt förstod att det fanns problem.
När man kunde leka med sina gosedjur och leksaker och det var bara
fantasin som satte stopp. Den tiden då man inte hade några krav.
Den tiden man tyckte skolan var kul och man var positiv till nästan allt.
Den tiden då man fick 20 kronor i veckopeng att köpa godis för eller spara till
något helt eget. Helst ville man spara till en ny leksak. En leksak som man tittat
på länge. När man väl hade råd med leksaken och köpt den svävade man på
rosa moln och världen var helt underbar. Ingenting kunde bli bättre.
Gick leksaken sönder krossades ens värld.
Tårarna forsade ner för kinderna och blötte ner tröjan. De forsade tills de tog slut.
Det var en hemsk smärta.
Idag, ganska många år senare inser man att den smärtan inte var så farlig.
Det finns värre smärta. Det finns massor med krav hela tiden.
Ekonomiskt är det inte helt lätt heller. Men det värsta av allt är nog smärta.
Den värsta smärtan är inte riktigt att någon sak går sönder.
Det går faktist alltid köpa en ny sak. Smärta som går rakt in i hjärtat är mycket värre.
Smärta som inte går att kontrollera.
Ibland är det bara för mycket från många håll och kanter.
När man var liten. Då inga krav fanns. Det var en bra tid för det mesta.
Tiden nu är också bra. Men ibland inte. Precis som när man var liten.
Men smärtan och kraven är värre nu än när man var liten.
Nu följer några tuffa veckor i skolan. Jag är inte för pepp.

Nu blir det oth i väntan på att åka till Skövde och hämta lillebror.

maria johansson, elin stenvall